Tärnungen T-u 11
Bild där T-u 11 Elvan seglar med revat storsegel, troligen före 1952.
Seglas när, var och av vem?
Midsommar-
dagen
T-u 11 köps av Björn Melin, Fiskebäckskil och döps till Lillkommodore II. Pris 5000 kr.
Trevligt brev från Bengt Melin 2009-11-16
Tärnunge Registret. Ett litet bidrag till T-u 11
1952 köptes “Elvan “ av Kjell Olsson, SSG i Lysekil – För SEK 5.000 om jag minns rätt. “Elvan” var i gott skick och var vitmålad. Hemma hamnen blev nu Fiskebäckskil, där min familj ägde fastigheten “Klubban” sedan tidigt på 1800-talet. Under vintern lades T-u 11 upp på Viktor Ohlsons slip, långt in i “kilen”, där jag skötte om henne varje vår.
Under min tid som ägare har T-u 11 alltid seglats – hon har aldrig haft någon motor !
“Elvan” döptes om till “ Lillkommodore II “ efter min far’s ungdomsbåt “ Lillkommodore “ som i sin tur namngavs efter min Farfar’s ( Gustaf Melin – Wezäta-Melin ) gaffelriggade Yacht “Kommodore “. Under sommaren deltog hon i en kappsegling i Uddevalla och erövrade SSV’s “VikenHornet”. Vid pinn var min gode vän, Anders Ekholm. Vi deltog i flera kappseglingar, i Fjällbacka, Grebbestad, Lysekil och Marstrand, och Anders Ekholm
var ofta med som rorsman. Jag hade en silver pokal från ett av dessa evenemang, men den har försvunnit !
1953. Vårutrustningen detta år såg T-u 11 målad ljusblå och seglen blev mörk blåa. Denna sommar gjordes många långseglingar tillsammans med min baste vän, Stellan Falkendahl. Vi kunde ses längs Bohus kusten från Göteborg ända upp till Fredrikstad i Oslo Fjorden.
1954. I år målades T-u 11 svart, både under och över vattenlinjen, som försvann. Rostfria beslag monterades, och vantskruvarna låg nu horisontellt längs däcket, för att inte skava mot genua focken. Sommaren seglades tillsamman med familjen, som hade inköpt en Folkbåt, F-S 414.
1956. Nu var det dags att igen få en vattenlinje plus en “snobb rand” med Lillkommodore II inskrivet längs häcken.
1957. I år fick T-u 11 nya segel – de gamla syddes om till storm segel.
1956 – 1962 Under dessa år fick jag dra mig tillbaka från seglingen på grund av studier och arbete, och mina syskon tog därför hand om Lillkommodore II. Några detaljer av intresse har jag inte mera.
1962. Flyttade jag till Australien, där jag fortfarande bor. Vad som hände med T-u 11 vet jag ej, men jag tror att hon såldes av min far, någon gång under de kommande åren.
Det är sålunda mycket troligt att det fanns en ägare till innan Rolf Svenson köpte henne 1969 – enligt Anders’ register.
Jag är mycket intresserad av att veta något mera om T-u 11’s öde efter 1962, och det vore fascinerande att få veta om hon fortfarande finns “ vid liv” någon stans !
Björn Melin
Sydney, Australien
2009-11-16
Epost från Carl Tärnfors 2009-11-26:
Hej alla Tärnungar,
Jag bodde i Fiskebäckskil och ägde Tu 11 några år. Jag tror det var från sommaren 1968 till våren 1970. Jag köpte den i Fiskebäckskil men jag har glömt namnet på både säljaren (sommargäst i Fiskebäckskil) och den som senare köpte båten. Köparen var från Göteborg vill jag minnas. Tu 11 var mörkblå utan någon snobbrand på min tid och hade nog varit så även några år innan jag övertog henne. Jag hade Tu 11 på varv i Stockevik och har en gammal varvsräkning sparad. Jag fick en hel del gamla bomullssegel med vid köpet men det senaste stället var i dacron - stor och genua. Jag har några segelpåsar kvar som minne och i vart fall bomullsseglen var från Lysekil.
Hälsningar Carl
Epost från Hans Dillner 2015-03-07:
Hej Anders!
Jag har för mej att jag och min kamrat Björn Wångblad köpte TU-11 1970, samma år som jag började på konstindustriskolan tillsammans med näste ägare Lennart Heikenberg. Jag kommer ihåg att jag bl.a. gjorde en ny bomsax i ek i skolans verkstad första året vi hade båten, så det borde varit 1970 eller kanske våren 1971.
Vi åkte upp till Stockevik, strax nedanför Fiskebäckskil, och blev där lyckliga gemensamma ägare till denna skönhet för den då överkomliga summan av 1500 riksdaler. Visserligen var den gamla damen vid denna tidpunkt något bedagad men fullt i skick att segla med. Vi var båda i 20 års åldern och relativa nybörjare som seglare men utrustade med friskt mod och stort sug på att utveckla vårt seglingskunnande. Vi skulle segla båten från Stockevik till Björlanda kiles stora fritidsbåthamn strax norr om Göteborg. Dagen var grå och dimmig och hade det varit idag hade vi nog skjutit upp seglingen och inväntat bättre väder men i vår entusiasm och okunnighet lät vi oss inte avskräckas av lite tråkväder. Dåligt utrustade var vi nog också överlag, för jag kommer ihåg att vi exempelvis inte hade någon kompass med oss, (med tanke på dimman). När vi lade loss från bryggan märkte vi att vi hissat focken upp och ner men på den tiden tog man det mesta med ett skratt och en klackspark, så under ekande skrattsalvor rättade vi till misstaget. Seglatsen gick sedan ganska bra och trots vissa navigeringsbekymmer lyckades vi ta oss ner till Björlanda samma dag. När vi började inseglingen i hamnen tänkte vi inte på att det var ganska grunda leror utåt kanterna och plötsligt inser vi att vi inte längre rör på oss...vi står alldeles stilla....i leran! Jag minns att vi var lite frusna, det var ju ganska sent och vi hade väl inte fått i oss så mycket näring heller under den långa seglatsen men en av oss var tvungen att hoppa i och knö medan den andre krängde båten så gott det gick. Vi kom loss och lätt skadeskjutna fortsatte vi inåt bryggorna. Hur själva tilläggningen gick kommer jag inte ihåg, någon snurra hade vi ju inte så det var ju att lägga till under segel, vilket vi gjorde under hela tiden vi ägde båten, men den gick troligtvis bra, annars hade jag nog kommit ihåg det.
Björlandahamnen blev sedan vår hemmahamn och våra seglatser gick ofta därifrån ut till Risö, en ö med lagom avstånd från hamnen för seglingar med strandhugg, fika och bad på eftermiddagar efter skola och jobb. Våra flickvänner var då oftast med så vi var för det mesta 4 ombord. Vinden dog ju ofta ut framåt kvällningen men då knopade vi fast en åra vid vantet och byttes av att ro mot hemmahamnen. På helger seglades det ibland uppåt Marstrand till olika naturhamnar i området.
Snart kände vi att partsrederiet blev något trångt och båda längtade efter att utveckla båtlivet så TU-11 såldes till vår vid den tiden ensamstående kamrat Lennart Heikenberg. Björn och jag skaffade oss var sina mindre plastsegelbåtar med 4 kojplatser i, som ju alla 70-talsbåtar i plast hade, hur små dom än var.
Hälsningar
Hans Dillner
Björn Wångblad styr T-u 11 sommaren 1972. Seglar till eller från Risö.
Björn Wångblad med flickorna Gerti och Yvonne ombord på T-u 11 sommaren 1972. Seglar till eller från Risö.